Recension: Assassin’s Creed Rogue Remastered

Stackars Shay Patrick Cormac. Han fick aldrig den stund i rampljuset han förtjänade. När Assassin’s Creed Rogue ursprungligen släpptes till förra generationens konsoler föll det totalt i skuggan av det mer hypade Assassin’s Creed Unity, som släpptes till de nya, moderna konsolerna. Det var det första steget för serien in i den nya generationen och på grund av detta var det inte många som gav Rogue någon större uppmärksamhet.

Detta är riktigt synd då spelet innehåller en av seriens bättre huvudkaraktärer och även en berättelse som för tillfället vågade göra något annorlunda i och med att Cormac faktiskt lämnar lönnmördarnas brödraskap för att gå sin egen väg. Spelet byggde också vidare på den fantastiska sjöstridsmekanik som gjorde Assassin’s Creed IV: Black Flag så populärt. På det hela taget var det ett riktigt bra spel som i slutändan visade sig vara betydligt bättre än Unity, som enligt mig står sig än i dag som seriens svagaste del.

Ubisoft verkar hålla med om att Shay Patrick Cormac inte bör glömmas bort för nu har de släppt en uppdaterad version av hans äventyr, komplett med högre upplösning, förbättrad grafik och en överlag mer slipad presentation.

Att återvända till Rogue efter att ha avnjutit seriens höjdpunkt, Origins, för bara ett par månader sedan är inledningsvis en omskakande upplevelse. Kontrollschemat känns inte alls lika modernt och flytande och känslan av att det rör sig om ett betydligt äldre spel gör sig snabbt påmind. Efter en stund börjar jag dock falla tillbaka in i mentaliteten som fanns hos mig när jag spelade genom Assassin’s Creed III och Black Flag och jag börjar genast njuta mer av upplevelsen.

Rogue må vara ett sidospår jämfört med den övergripande berättelsen men det är en underhållande sådan. Cormac är en charmig jäkel som trots att han är aningen butter emellanåt ändå hugger sig rakt in i mitt hjärta, inte helt utan hjälp av den underbara irländska dialekten han stoltserar med.

I övrigt erbjuder Rogue få spelmekaniska nyheter jämfört med Black Flag. Sjöstriderna är marginellt uppdaterade med nya vapen och jag kan använda flytande isberg för att skapa vågor och lite annat smått och gott men utöver det är det inget direkt nytt under solen. Istället känns Rogue som ett projekt som finslipar och förfinar det som fanns där tidigare, på samma sätt som AC: Brotherhood gjorde jämfört med Assassin’s Creed II.

Vi får mer Abstergo-relaterat nonsens, kopplingar och paralleller till andra spel och fler samlarföremål än någon vettig människa orkar leta reda på. De nordligare miljöer där stor del av spelet äger rum känns inte riktigt lika exotiska eller värda att utforska som det piratfyllda karibien i Black Flag men det är ett trevligt tillskott likväl.

Denna nya version innehåller som sagt uppdaterad grafik och det märks omedelbart. Spelet må ha flera år på nacken men det ser i ärlighetens namn fenomenalt bra ut med sina nya kläder. Det matchar naturligtvis inte Origins på långa vägar men det är likväl ett spel som jag enkelt kan vila ögonen på.

Om du missade Shay Patrick Cormacs äventyr när det dök upp första gången har du här ett gyllene tillfälle att rätta till det misstaget. Det må inte vara seriens absoluta höjdpunkt men det är samtidigt långt från bottenskiktet också. Assassin’s Creed Rogue Remastered är det bästa sättet att uppleva en av de mer intressanta berättelser som utspelats i detta ständigt växande universum och om du är ett fan av serien i allmänhet eller Black Flag i synnerhet gör du helt rätt i att kolla in denna nyutgåva.

Största +
En ny chans för en missad titel
Shay Patrick Cormac är en charmig huvudkaraktär
Håller riktigt hög grafisk kvalitet

Största –
Få nyheter jämfört med sin föregångare
För många samlarföremål
Kan vara svårt att återvända till efter Origins

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *