Recension: Asterix & Obelix XXL 2

Under de inledande sekvenserna i Asterix & Obelix XXL 2 sitter jag och kliar mig i huvudet och funderar på om jag av misstag har rest tillbaka i tiden utan att veta om det. Spelet stoltserar med föråldrad grafik, pinsamt fånig berättelse och en central referens till Splinter Cells Sam Fisher, en spelkaraktär som själv knappt varit relevant på fem år.

Det är först efter lite googlande som jag upptäcker att XXL 2 faktiskt är en remaster av ett spel som ursprungligen släpptes 2006 till PlayStation 2 och då faller pusselbitarna plötsligt på plats. Jag har på sätt och vis gjort en tidsresa, tillbaka till eran då dåliga licensspel frodades i överflöd.

XXL 2 är nämligen just det, ett ganska sunkigt licensspel som inte gör berättelserna från René Goscinny och Albert Uderzo rättvisa. Istället reduceras karaktärerna och deras personligheter till leverantörer av billiga skämt, meningslösa spel-parodier och simpel spelmekanik.

Asterix & Obelix XXL 2 inleds med att druiden Miraculix till synes har slagit sig ihop med romarna och hans vänner blir kidnappade av Ceasar och hans soldater. De förs till den nybyggda underhållningsstaden Las Vegum och det är givetvis upp till Asterix och Obelix att rädda dem. Till sin hjälp har de Sam Shieffer, en karaktär som är en sådan skamlös ”parodi” av Sam Fisher att det inte ens är roligt. Karaktären har till och med nattkikare, eftersom det var standard under romarnas tid.

Fler parodier på spelfigurer dyker upp genom spelets gång, den ena mindre underhållande än den andra och det känns som ett ganska sunkigt försök att få spelet att kännas roligt. Att många av parodierna känns hopplöst daterade såhär tolv år efter spelets ursprungliga lansering gör inte saken bättre.

Gameplay-mässigt är XXL 2 en ganska enkel plattformare kombinerat med strider mot tonvis av romerska soldater och andra fiender. Striderna blir aldrig särskilt underhållande överhuvudtaget och det finns få andra aspekter av spelet som frammanar någon som helst glädje hos mig. Att detta är en titel som valts ut att få en remastrad version är svårt för mig att förstå. Med det sagt ska utvecklarna ha eloge för att de åtminstone försökt tillföra en del nya element till spelet jämfört med originalversionen som gör upplevelsen aningen mer njutbar. Men bara lite.

Det finns gott om attacker och rörelser att låsa upp och utveckla genom spelets gång men detta dras ned av trist nivådesign, trasig kamera och upprepande spelmekanik. Det finns gott om titlar från PS2-eran som förtjänar att få en remaster för att nå den publik som kanske borde funnits där från start. Asterix & Obelix XXL 2 är dock inte en sådan titel och det säger jag som ett livslångt fan av de tappra gallerna.

Största +
Färgglatt
Nytt material jämfört med originalet

Största –
Trista spel-parodier
Tråkiga nivåer
Ett spel som inte var särskilt bra när det kom och som inte är bättre idag

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *