Recension: Bloodstained: Ritual of the Night

Sedan Koji Igarashi slutade göra Castlevania-spel har fans skrikit för att skaparen ska återvända till serien. Nu har han gjort det, på sätt och vis. Bloodstained är ett Castlevania-spel på alla sätt förutom i namnet. Frågan är om det lever upp till den höga standard som fans förväntar sig?

Bloodstained är ett av de mest framgångsrika Kickstarter-projekt någonsin när det kommer till spel och förhoppningarna har under de många år spelet utvecklats stigit till skyhöga nivåer. Vad som nu har anlänt har recenserats på Xbox One och det visar sig vara en riktigt trevlig bekantskap, om än med vissa brister.

Bloodstained är som sagt ett Castlevania-spel på många sätt och inspirationen från framförallt legendariska Symphony of the Night är tydlig vart jag än tittar. Från den gotiska designen till den mästerliga musiken känns det som ett spel där Dracula eller Alucard kan dyka upp bakom varje hörn.

Xbox one X-versionen levererar en full 4K-upplösning (enligt teknikmästarna hos Digital Foundry) och ser för det mesta strålande ut, med läckra ljuseffekter, bakgrunder och miljöer.

Själva spelandet levererar för det mesta också. Kontrollschemat är relativt enkelt och funktionellt men jag upplever att kontrollen över huvudkaraktären är aningen för svävande för min smak. Det är dock något jag vänjer mig vid till slut.

Huvudkaraktären Miriam är en bra hjältinna vars kamp mot sin före detta vän Gebel och tonvis av monster visar sig vara oväntat medryckande. Efter att ha blivit botad från en hemsk sjukdom och vaknat från en tio år lång slummer upptäcker hon att hennes vän Gebel har förändrats av samma sjukdom och verkar ha blivit galen. Därför är det Miriams uppdrag att stoppa honom och rädda världen. Manuset är inget revolutionerande på något sätt men berättelsen är ändå spännande nog för att hålla genom hela spelet.

Annars är det själva slottet där en stor del av spelet äger rum som är den riktiga huvudrollsinnehavaren. Med sin gotiska design, många distinkta miljöer och storslagna skala är det fantastiskt underhållande att utforska dess många korridorer. Utvecklarna har jobbat hårt för att inte hålla spelaren i handen och för att skapa en påkostad, storslagen uppföljare till Symphony of the Night och på många sätt har de lyckats. Det är kanske inte ett perfekt spel på något sätt men det är det bästa Castlevania-spel vi fått på väldigt många år.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *