Recension: Burnout Paradise Remastered

Avril Lavigne symboliserar på många sätt det mesta jag ogillar med det första årtiondet av 2000-talet. Hennes skrikiga attityd och ”coola” blandning av pop och skatepunk var knappast något unikt under denna tidsperiod (Blink 182 och Sum 41 dyker osökt och ofrivilligt upp i min hjärna när jag skriver dessa rader) och det är än idag något som symboliserar hela eran. Tidsåldern där Dane Cook ansågs vara en häftig kändis och där frostade hårtoppar och en soulpatch var den absolut bästa looken för en kille är något som jag gärna vill glömma.

När jag startar upp Burnout Paradise Remastered och tidigare nämnda sångerskas Magnum Opus ”Girlfriend” dånar ur högtalarna kan jag dock inte låta bli att nynna med. Det är kraften av ett mästerligt racingspel.

Burnout Paradise kan på många sätt sammanfattas av sitt soundtrack, som lyckas vara både uruselt och genombriljant på samma gång. Att vi inledningsvis möts av Guns’n’Roses klassiker ”Paradise City” är ingen överraskning då detta även är namnet på staden där spelet äger rum. Axl Roses gälla stämma skriker ut att gräset är grönt och flickorna är vackra samtidigt som jag bränner fram genom gatorna i en sönderknycklad skräpbil.

Kort därefter möts jag av Jimmy Eat World och Jane’s Addiction vilket är långt från lika tilltalande i mina öron. Ändå passar allting in som hand i handske med den attityd Criterion ville förmedla när de skapade sitt mästerverk år 2008. Och vet ni vad? Tio år senare är det fortfarande ett mästerverk.

Jag ska villig erkänna att jag var lite sen på bollen när det gäller Burnout Paradise. Spelet släpptes under 2008, vilket kan ha varit det mest omvälvande året i mitt liv hittills. Jag lämnade hemmets trygga vrå och flyttade till en ny stad, började studera på Högskola och träffade kvinnan som skulle komma att bli min fru. Det var en period då jag fortfarande spelade flitigt men det fanns mycket annat att fokusera på.

På grund av detta dröjde det faktiskt ett par år innan jag faktiskt spelade Burnout Paradise i någon större utsträckning och jag insåg omedelbart att det var något jag borde ha gjort tidigare. Spola fram till idag och jag älskar spelet lika villkorslöst nu som då, kanske rentav ännu mer.

Paradise City är en av de bästa lekplatserna för ett racingspel någonsin. Kartan är fylld till bristningsgränsen med genvägar, tävlingar, skyltar och andra hemligheter. Jag skulle kunna lista saker i en timme utan att vara nära att kunna nämna dem alla.

I Burnout Paradise Remastered får vi uppleva staden och dess utmaningar på nytt, i glänsande 4K-upplösning och 60 bildrutor per sekund (om du spelar på Xbox One X) och spelet ser fantastiskt ut. Det märks att utvecklarna har gjort mer än att skala upp texturerna och det känns stundtals som ett helt nytt spel.

Körkänslan är även den exakt lika fantastisk som jag minns den. Att kryssa runt i skyhöga hastigheter och skicka in motståndarnas bilar i en betongvägg eller lastbil blir aldrig tråkigt, inte ens lite. Burnout-serien har länge representerat själva definitionen av arkadracing och Burnout Paradise Remastered känns som en härlig återkomst från en svunnen era.

Om du inte har spelat Burnout Paradise tidigare är detta den bästa versionen att prova på. Även om du redan har spenderat dussintals eller rentav hundratals timmar i Paradise City lär du ändå vilja återvända än en gång. Och det går inte att undgå faktum: Alla spel som får mig att sjunga med till Avril Lavigne är ta mig fan värt att bli kallat för ett mästerverk.

Största +
Fantastisk spelvärld, även tio år senare
Fartkänslan är oslagbar
Tonvis av saker att göra

Största –
Vi lär förmodligen aldrig få se Burnout Paradise 2

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *