Recension: Call of Duty: WWII

När det avslöjades att Call of Duty skulle återgå till sina rötter och skildra Andra Världskriget igen spreds ett jubel över världen som jag aldrig kunnat föreställa mig. Det var inte längesedan WWII i spel var gjort till förbannelse och antalet förstapersonsskjutare i denna miljö verkade anlända i vågor likt de allierade styrkornas landstigning i Normandie. Det verkar dock som att väntan varit precis lagom lång för fans har varit otroligt exhalterade över det nya spelet, särskilt då många var besvikna efter förra årets Infinite Warfare.

Kan denna resa tillbaka i tiden visa sig vara en frisk fläkt för Call of Duty eller är det ett tecken på att serien börjar få slut på ånga? Svaret ligger någonstans mitt emellan.

Call of Duty® WWIIMin första tanke när jag drar igång kampanjläget är att det mesta känns välbekant. Jag möter samma typer av karaktärer som jag stött på i oräkneliga andra krigsskjutare. Vi har den glasögonprydde, välutbildade nörden, den stenhårde gruppledaren som inte skulle ge dig beröm om du så lyckades lönnmörda självaste Hitler och vi har det skal som är vår huvudperson. I år heter vår hjälte Daniels och trots ett par tappra försök av manusförfattarna att ge honom någon form av djup är detta en av de tråkigaste och mest personlighetslösa hjältarna jag någonsin sett i ett Call of Duty-spel.

Birollsgalleriet är heller inget att skriva hem om då de alla känns som sämre versioner av karaktärerna i till exempel Saving Private Ryan eller Band of Brothers. Uppdragen i kampanjen känns också ofta som något jag upplevt tidigare, i andra Call of Duty-spel. De spektakulära scenerna som serien byggt sitt namn på finns kvar och verkar göra allt för att toppa tidigare installationer på alla sätt de kan. En scen som bland annat innehåller en tågkrasch ganska tidigt in i kampanjen doftar så starkt av Hollywood att det nästan är skrattretande då tågvagnar flyger som löv i vinden bland explosioner och nära döden-upplevelser som aldrig verkar vilja ta slut. Ni som har sett Peter Jacksons King Kong kan tänka på scenen när de långhalsade dinosaurierna kraschar i nedförsbacke så vet ni vad jag menar.

Call of Duty® WWII (7)Med det sagt finns det en hel del gott att säga om kampanjen också. Dess bästa stunder kommer i de lugnare sekvenserna, där jag till exempel i rollen som en kvinnlig fransk frihetskämpe måste infiltrera en tysk bas i Paris under täckmantel eller när Daniels måste eskortera ett tyskt barn ut ur ett belägrat fiendefäste. Dessa sekvenser tillhör spelets bästa (även om spionuppdraget drar ut på konceptet till max) och får mig att greppa handkontrollen hårdare än under någon av spelets många eldstrider.

En annan välkommen nyhet (om man får kalla det så) är att Daniels inte återhämtar sin hälsa automatiskt utan att hälsopaket faktiskt gör en återkomst. Detta gör att jag inte kan rusa in med gevär i högsta hugg och ta tio rundor i solar plexus bara för att sedan huka mig bakom ett bord i några sekunder. Det gäller att vara aningen mer taktisk i spelandet och jag kan även begära hälsopaket från en av mina kamrater med jämna mellanrum. Detsamma gäller granater, ammo och annat, vilket återigen öppnar upp för aningen mer taktiskt spelande.

Extra plus till utvecklarna också som vågat göra ett WWII-spel som faktiskt berör Förintelsen också. Det handlar återigen inte om något revolutionerande sätt att tackla detta känsliga ämne och det tar inte upp mer än en del av kampanjen men det görs ändå med värdighet och respekt för de vidriga dåd som genomfördes i koncentrationslägren.

Call of Duty® WWII (3)Så kampanjen bjuder på en blandad kompott, minst sagt men som vi alla vet är det i flerspelarläget som Call of Duty verkligen regerar. Flerspelarläget har i år utvecklats med ett klassystem inte helt olikt det som fanns i seriens tidigare delar men den största nyheten kommer i form av War Mode. Detta är ett spelläge i större skala än vanliga dödsmatcher där spelare inte bara behöver döda varandra (eller i mitt fall, bli dödad om och om och om igen) utan där det faktiskt är minst lika viktigt att spela objektivet och försöka genomföra vad som än behöver göras. Det går lika bra att tjäna erfarenhetspoäng genom att rigga sprängämnen, lägga ned eldunderstöd och mycket annat, vilket är väldigt välkommet. Det hela må inte vara fullt lika beroendeframkallande eller storskaligt som Battlefield-serien men det är helt klart ett steg i rätt riktning för serien och jag tror att War Mode kommer att locka en stor spelarbas under kommande månader.

Zombies-läget finns naturligtvis med även denna gång och precis som tidigare år är det egentligen inget som lockar mig överhuvudtaget. Upplägget är fortfarande underhållande och aningen cheesy på ett charmigt sätt och baserat på det jag testat hittills är det en välbalanserad, medryckande upplevelse i vanlig ordning. Trots detta är det med största sannolikhet inget jag kommer lägga någon längre tid på.

Call of Duty® WWII (9)Call of Duty: WWII är inte något revolutionerande steg för serien som helhet men i och med tillbakagången till Andra Världskriget känns upplevelsen tillräckligt fräsch för att jag ska hänga med en runda till. Tillskottet av War Mode i flerspelarläget har också visat sig vara ett genidrag som med största sannolikhet kommer att hålla kvar mig online ett bra tag framöver. Med det sagt känner jag dock att det förmodligen vore en bra idé för serien att ta en paus för ett år eller två för att därefter komma tillbaka med ett spel som förändrar allt, i stil med hur Modern Warfare gjorde det. Det lär inte hända men man kan hålla tummarna och tills dess är WWII klart godkänd underhållning.

Största +
Presentationen är ruskigt läcker
De lugnare sekvenserna
War Mode

Största –
Det mesta i kampanjen har jag sett förut
Ett par buggar med knapptryck under vissa uppdrag
Trista karaktärer

Samtliga bilder i denna recension är tagna direkt med screenshot-funktionen på en Xbox One X.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *