Recension: Control

Under de dryga åtta år som jag har spenderat med att recensera spel har Control varit den kanske svåraste titeln att sätta ord på. Inte för att spelet är dåligt eller överdrivet komplicerat i spelmekaniken utan eftersom det är en väldigt märklig titel, på flera plan.

Utvecklarna hos Remedy har alltid varit tydliga och rentav stolta över vad som influerat deras spel. Max Payne-serien tog inspiration från hårdkokta Noir-deckare, och Alan Wake är än idag den blandning av Stephen King och David Lynch vi alltid drömt om. Quantum Break innehåller det även inspiration från diverse tidsreseskildringar i populärkultur men är i övrigt den titel som känns mest egen av studions skapelser.

När det handlar om Control har studion återbesökt en tidigare nämnd referens, nämligen David Lynch. Den mästerlige regissören har under årtionden skapat filmer och TV-serier som leker med publikens medvetanden och förväntningar. Se bara filmer som Blue Velvet eller Mulholland Drive för två exempel på klassiker som garanterat kommer lämna dig med ett stort frågetecken efteråt. Detta i kombination med en hel del inspiration från Stanley Kubrick.

Inledningsvis är Control exakt likadant. En ung kvinna vid namn Jesse Faden har efter många års sökande lyckats finna huvudkontoret som tillhör Federal Bureau of Control (FBC), som kallas The Oldest House. Vid ung ålder bevittnade Jesse något som hon kopplat till den mystiska organisationen och nu har hon alltså hittat dem och hon kräver svar.

Efter ett par sekvenser som leker med mina sinnen på ett förtrollande sätt finner sig Jesse som ny chef för FBC och även beväpnad med ett övernaturligt vapen som kort och gott kallas The Service Weapon. Byggnaden hon befinner sig i har tagits över av en okänd kraft kallad The Hiss och med hjälp av de få överlevande anställda måste hon färdas djupt in i byggnaden för att försöka ställa saker och ting tillrätta och finna de svar hon söker.

The Oldest House kan nästan beskrivas som en andra huvudperson i spelet då dess arkitektur förändras, förflyttas och verkar snudd på levande. Desto djupare Jesse kommer innanför dess väggar desto märkligare saker börjar hända.

Jesse är dock inte försvarslös på något sätt. Förutom sitt tjänstevapen får hon genom spelets gång tillgång till en rad olika övernaturliga förmågor, till exempel telekinesi. Detta gör att spelets många strider blir en ren fröjd att uppleva då blandningen mellan skjutande och användande av superkrafter kombinerar varandra perfekt. Remedy vet hur man skapar intensiva actionsekvenser och det visas fullt ut i Control.

Control är ett spel som innehåller mängder av magnifika element utan att för sakens skull luta sig för mycket på en eller ett par av dem. Istället blandas allting i en helhet som saknar motstycke i spelvärlden. Den surrealistiska känslan vävs ihop med de övernaturliga delarna och actionsekvenserna för att skapa en riktig pärla till spel.

Om jag ska hitta något att klaga på så är det att spelets sparpunkter kan vara en smula irriterande. Spelet autosparar inte vid nya områden utan om jag återvänder till spelet utan att ha sparat kastas jag tillbaka till den senaste plats jag sparade på manuellt, vilket kan leda till en del onödigt omspelande emellanåt. Att starta upp spelet från paus-menyn kan ibland också leda till att bilduppdateringen faller rejält för ett par sekunder. Detta är mer irriterande än ett stort problem men likväl värt att nämnas.

I övrigt är Control en av årets mest positiva överraskningar och ett måste för fans av actionspel, surrealistiska thrillers eller bara bra spel överlag.

Största +
Stämningen är så tät att den kan skäras med kniv
Kontrollen känns perfekt
Upplägget och miljöerna

Största –
Sparpunkterna
Vissa fall i bilduppdateringen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *