Recension: Crackdown 3

När Xbox 360 lanserades var en av de tidiga stortitlarna Crackdown, ett actionspel i en öppen spelvärld där jag fick möjligheten att utveckla min från start ganska kraftfulla superagent till något som närmast kan jämföras med ett mänskligt massförstörelsevapen och det var hejdlöst underhållande.

Nu, en herrans massa år och en ganska misslyckad uppföljare senare är Crackdown 3 här. Spelet utannonserades ganska tidigt i Xbox Ones livstid och väntan har varit lång. Inledningsvis skvallrades det om en totalt förstörbar spelvärld men det visade sig snabbt att detta skulle bli exklusivt för flerspelarläget.

Åren gick och Crackdown 3 dök aldrig upp. Rykten om nedläggningar var sällan långt borta och tystnaden kring titeln antydde mer och mer att något var fel.

Nu är det år 2019 och Crackdown 3 är här, vare sig du tror det eller ej. Det nya spelet har anammat allt som gjorde originalet till en så underhållande titel och har samtidigt förbättrat grafiken rejält. Problemet är att speldesign har kommit ganska långt sedan 2007 men Crackdown 3 verkar ha nöjt sig med att stanna där.

I Crackdown 3 tar jag mig an rollen som en valfri agent (i mitt och förmodligen allas fall kommer det att röra sig om Terry Crews eftersom det är Terry Crews) som måste största en ondskefull organisation som tagit en hel stad som gisslan och förslavat flyktingar som sökt sig dit i hopp om räddning. I spelets inledning går det dock inte helt som det ska och min agent mister alla sina förmågor och måste samla på sig dem igen för att kunna störta regimen som kontrollerar staden.

De olika attribut som kan förstärkas levlar jag upp genom att utföra de rörelser som tillhör de olika grupperna. Om jag skjuter tillräckligt blir mina skytteförmågor bättre, om jag spöar alla fiender med nävarna blir jag starkare och om jag plattformshoppar omkring och samlar svävande klot blir jag med spänstig.

Alla som har spelat det första Crackdown känner säkerligen igen detta upplägg och det erbjuds tyvärr inte mycket mer än så. Visst finns det nya miljöer, fiender och vapen men allting trycks ned av en blöt filt med texten “gammal skåpmat” på.

Faktum är att Crackdown 3 känns så pass mycket som originalet att jag stundtals har svårt att ta spelet helt på allvar. Hur allvarligt man nu kan ta ett spel där bilar används som projektiler i parti och minut.

Spelets värsta brott är alltså bristen på nyheter. Om du är ute efter en klassisk Crackdown-upplevelse får du förvisso det i överflöd och det blir aldrig riktigt tråkigt att hoppa omkring i jakt på “bara ett klot till”. Men det räcker inte att bara släppa samma spel en gång till. Utan nyheter kommer man ingenvart.

För att råda bot på detta har flerspelarläget skapats och här blir vi erbjudna de fullkomligt förstörbara miljöer som det viskades om när spelet visades upp första gången. Kartorna är såklart betydligt mindre än i enspelarläget och den grafiska detaljnivån verkar ha skalats bort en aning. Kvar är två spellägen där allting kan förstöras men där inget är särskilt roligt.

Flerspelarläget känns som något som hade kunnat vara en del av det första Crackdown för tolv år sedan och upplägget håller definitivt inte måttet för dagens spelklimat. Efter ett par rundor i onlineläget känner jag mig nöjd och jag tvivlar faktiskt på om jag kommer att återvända, även om destruktionen ÄR otroligt imponerande emellanåt.

Allt är dock inte skam och sura miner med Crackdown 3. Presentationen är stundtals spelets räddning med sin stilrena design och arkitektur samt ett fullkomligt magiskt bra stöd för HDR. Om du äger en TV som kan leverera bra HDR har du en ren ögonfest att vänta, det står bortom alla tvivel.

Men.

Presentationen kan bara göra så mycket och i slutändan är Crackdown ett spel som förmodligen kommer att falla i glömska ganska snabbt. Det första spelet var inte ett mästerverk på något sätt (och ju mindre sagt om uppföljaren desto bättre) men jag hoppades verkligen att Microsoft skulle kunna ta uppläggets potential och göra något extraordinärt av det. Istället får vi ett spel som är mer av samma sak, varken mer eller mindre. Under en månad där vi får toppspel som Anthem och Metro Exodus räcker det inte att leverera samma spel som var populärt 2007.

Största +
Vansinnigt vacker HDR
Presentationen är stilren
Terry Crews!

Största –
Gör bara samma sak som originalet fast med ny grafik
Flerspelarläget är en besvikelse

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *