Recension: Cuphead

Jag har väntat på Cuphead i vad som känns som hela mitt liv, eller åtminstone i flera år. Sedan spelet visades upp för första gången har jag varit förälskad i den unika presentationen, som påminner om Tex Averys klassiska animerade kortfilmer. Cuphead har haft en lång och händelserik utveckling där spelet har förändrats och gjorts om flera gånger men nu är det äntligen här. Frågan är om titeln kan leva upp till den snudd på ofattbara hype som har cirkulerat kring den?

CupheadCuphead må se ut som en animerad film från 40- eller 50-talen men spelmekaniken känns i många fall plockad rakt från 80-talet. Det handlar om enklare plattformshoppande kombinerat med Run ‘n’ Gun-upplägget från flera av tidigare eras stora klassiker. Det är inte helt fel att kalla Cuphead för ett Contra med en kopp och en mugg i huvudrollerna istället för kopior av Arnold och Sylvester.

Jämförelsen med just Contra visar sig vara mer än passande när jag startar upp spelet. Cuphead kan nämligen var hiskeligt svårt under många av dess nivåer. Fiender kommer från alla håll och kanter och jag måste skjuta dem med Cupheads magiska finger samtidigt som jag håller koll på att jag inte faller ned i hål, blir träffad av fallande projektiler från taket och allt däremellan. Cuphead är inget om inte en övning i fingerfärdighet.

Samtidigt som svårighetsgraden ofta är skyhög känns Cuphead aldrig orättvist, dock en smula obalanserat. När jag väl blir besegrad av en grupp fiender eller en av spelets många bossar går det snabbt att hoppa in för ett nytt försök igen. Det känns dock ganska ofta som att spelet inte tar hänsyn till vilken punkt på banan jag befinner mig på då horder av fiender kan skölja över mig på platser där det i princip är omöjligt att slåss mot dem utan att falla ned i ett hål eller liknande, vilket tyder på aningen obalanserad programmering.

Cuphead (4)Detta förtar dock inte hur vansinnigt underhållande Cuphead kan vara under stora delar av tiden. I centrum står givetvis den fantastiska presentationen som på fullaste allvar inte liknar något annat jag upplevt tidigare i spelväg. Jag har redan nämnt den fullkomligt bländande grafiken men den magiska musiken förtjänar också att dela rampljuset med sin svängiga jazz och blåsorkester som anammar känslan av tidiga animerade filmer perfekt.

Möjligheten att spela tillsammans med en vän ökar underhållningsvärdet ytterligare och kan leda till hetlevrade diskussioner i soffan, precis som det ska vara i denna typ av spel. Det känns inte helt fel att kalla Cuphead något av en oslipad diamant då spelet presentationsmässigt inte är något annat än ett mästerverk. Spelmekaniken har också flera starka sidor och bjuder på en lång rad fantasifulla bosstrider. Där spelet faller en aning är när det kommer till den tidigare nämnda balansen och det faktum att vissa plattformsbanor känns aningen oinspirerade i designen.

Cuphead (2)Med det sagt bör du ändå prova på Cuphead, om än för att få ett spel där termen ”retro” faktiskt har en betydelse. Jag lovar dig att du aldrig har spelat ett spel som Cuphead tidigare.

Största +
Fantastisk grafisk stil
Ljuvlig musik
En rejäl utmaning

Största –
Aningen obalanserat emellanåt
Vissa banor är trist designade

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *