Recension: For Honor

Den kalla vinden biter tag i huden på den barbröstade vikingen. Hans stridsyxa vilar över hans högra axel och med en hård blick stirrar han på sin motståndare på andra änden av slagfältet. Det daggvåta gräset skvallrar om en frostig natt när solens första strålar tvingar sig upp över de kringliggande bergstopparna.

På marken trängs dussintals kroppar från stolta krigare som alla kämpat till sista blodsdroppen. En ensam samuraj drar långsamt sitt svärd och förbereder sig för den slutgiltiga striden. Han är sårad och vet att han förmodligen inte kommer att överleva. Han vet dock att hans nordiske fiende är sårad på samma sätt.

Samurajen vet att den största äran är att dö på slagfältet. Vikingen har ingen dödslängtan utan vill förgöra sin fiende innan han själv finner vägen till Valhalla. Den stora mannen släpper ut ett högt vrål för att få adrenalinet att pumpa innan han svingar sin yxa och börjar springa mot sin sista motståndare. Samurajen tar ett djupt andetag innan han höjer sitt svärd i stridsposition. Vikingen kommer allt närmare och de båda hugger mot varandra samtidigt…

For Honor 1Ubisofts For Honor är spelet som till slut svarar på frågan om vem som skulle vinna i strid: Riddare, vikingar eller samurajer. Genom att ta sig flertalet minst sagt rejäla friheter med världens historia får dessa tre legendariska krigargrupper chansen att puckla på varandra på en rad olika sätt.

For Honor erbjuder till att börja med ett kampanjläge, där de olika krigarna i de tre klasserna presenteras. Kampanjen är tänkt att agera som ett träningsläge där spelaren får lära sig spelmekaniken och de olika spellägena. Problemet är att kampanjen är hopplöst blek, tråkig och inte det minsta roligt. Där spel som Battlefield 1 lär spelaren hur de ska tackla flerspelarläget genom en underhållande kampanj känns det i For Honors fall mer som en framstressad eftertanke som hade kunnat plockas bort helt och ingen hade brytt sig.

Nej, spelets kärna finns istället i flerspelarläget och det är också här som For Honor tar fart ordentligt. I en handfull olika spellägen kan jag ta mig an andra människor eller datorkontrollerad AI för att göra ett namn för mig själv på slagfältet. Matcher 1v1, 2v2 och 4v4 finns att tillgå tillsammans med klassiker som Deathmatch och ett nytt läge där spelare tillsammans med AI-krigare slåss om olika kontrollpunkter. For Honor innehåller inga revolutionerande spellägen men de som finns där fungerar ypperligt bra.

For Honor 2Den personliga favoriten är läget där jag möter en annan ensam spelare. Här handlar det som oftast om ren skicklighet och ingenting annat. Det gäller att vara bäst i fem rundor och en runda kan vara över på några sekunder eller hålla på betydligt längre än så. Intensiteten mellan två skickliga spelare är smått oslagbar i spelsammanhang.

For Honor är nämligen inget spel där jag bara kan spamma attacker för att vinna utan bör istället ses som ett långsamt, taktiskt fightingspel där tajming och möjligheten att förutspå motståndarens nästa rörelse är av yttersta vikt. Utöver detta finns flera olika specialföremål och förmågor som kan användas men jag tycker personligen att dessa förtar en del av spelets brutala, avskalade charm. Det är också på tok för lätt att på många kartor knuffa eller bli knuffad från höga avsatser och på så sätt automatiskt förlora. Uttrycket ”Fall Damage” får en helt ny innebörd i For Honor.

Spelet verkar även ha vissa problem med sin matchmaking då det ibland dröjer lång tid innan jag ens hittar någon att spela med, trots att mitt valda spelläge enligt spelet självt är fyllt av andra spelare. Den största besvikelsen med For Honor är dock avsaknaden av ett spelläge med delad skärm, något som utannonserades från början och som då sades var otroligt viktigt för upplevelsen. Blotta tanken på att utkämpa långa dueller med en kompis hemma i TV-soffan är otroligt lockande och det är fruktansvärt tråkigt att Ubisoft valde att kapa detta inslag.

For Honor 3Med det sagt är For Honor fortfarande ett tämligen unikt spel som egentligen inte har någon konkurrent. Vissa paralleller kan dras till spel som Ryse eller klassikern Bushido Blade men For Honor är ändå något helt annat. Det må innehålla en rent ut sagt horribel kampanj, ha problem med att hitta matcher och det lämnar ett stort hål efter sig där flerspelarläget borde ha varit. Trots allt detta är For Honor vansinnigt underhållande och spännande på ett sätt som få andra titlar kan matcha. Om du alltid drömt om att ta reda på vem som skulle vinna i en strid mellan vikingar, samurajer och riddare (svaret är samurajer, tveklöst) bör du definitivt titta närmare på For Honor.

Största +
Fantastiskt stridssystem
Ett spel som tvingar dig att lära sig mekaniken
Varierade krigare

Största –
Matchmaking
Enspelarkampanjen
Inget spel över delad skärm

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *