Recension: Hellblade: Senua’s Sacrifice

Det är ganska talande för Hellblade: Senua’s Sacrifice att ett av de två första namn som visas i spelets förtexter tillhör Paul Fletcher, som tituleras ”Mental Health Advisor”. Hellblade må vid första anblick se ut som ett traditionellt actionspel i vikingamiljö men om du slår dig ned med spelet i endast en minut märker du direkt att det egentligen är något helt annat.

Hellblade är en berättelse om Senua och hennes kamp för att återuppliva sin älskade men det är minst lika mycket, om inte mer, en berättelse om kampen mot mental ohälsa. Senuas resa som tar henne närmare Helvetets portar tar henne också närmare galenskap och den svarta förruttnelse som sprider sig över hennes kropp är en effektiv metafor för hennes psyke som blir allt svagare.

Utvecklarna hos Ninja Theory är mest kända för actionäventyr som Enslaved och DmC Devil May Cry och representerar på flera sätt själva definitionen av snabba, spektakulära strider. Med Hellblade har de valt att utveckla raka motsatsen, ett spel som är betydligt mindre i skala och budget men som lyckas säga mer än någon av deras tidigare titlar, kanske mer än de flesta spel som någonsin släppts.

Vad du än gör är det ett rent måste att spela Hellblade med någon form av hörlurar. Detta gör att de röster som terroriserar Senuas sinnen blir mer påtagliga och att höra hur de går från ditt högra öra till ditt vänstra ger en känsla av att någon faktiskt sitter bredvid och viskar till dig. Det hela är en otroligt obehaglig och medryckande effekt som suger in mig i spelvärlden på ett helt unikt sätt.

Om alla de psykologiska aspekterna av Hellblade hade skalats bort hade vi haft ett otroligt kompetent actionspel med intensiva strider, fantastiska miljöer och några av spelvärldens bästa animationer. Det är dock just den underliggande tematiken som gör Hellblade till något mer, något speciellt. Få titlar har tvingat mig till eftertänksamhet på samma sätt som Hellblade gör och jag känner omedelbart hur jag vill se Senua nå sitt mål och bli fri från sin förbannelse.

Jag vill inte hjälpa henne, som att hon är en flicka som behöver bli omhändertagen. Nej, jag vill se henne besegra sina demoner då hon i grund och botten är en stark karaktär som står på egna ben och som trotsar alla de monstruösa motgångar hon ställs inför. Att berättelsen dessutom uppmuntrar till diskussion kring mental ohälsa är kanske det viktigaste spelet gör.

Om du startar upp Hellblade med förhoppningen om att få ett fartfyllt actionlir i stil med studions tidigare titlar lär du få ett iskallt uppvaknande. Hellblade: Senua’s Sacrifice är en mörk, dyster resa in i den mänskliga hjärnans mest förvridna delar och det kan stundtals kännas som att man aldrig kommer därifrån, att ju djupare man dyker desto svårare blir det att ta sig upp.

Hellblade är två saker.

  1. Det är ett väldigt bra spel.
  2. Det är ett otroligt viktigt spel.

Största +
Vågar lyfta ämnen som få andra spel ens vill röra
Fantastisk design
Ljudet är förtrollande och förhäxande

Största –
Vissa miljöer kan kännas återanvända

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *