Recension: Kingdom Come: Deliverance

Ambitiösa rollspel i medeltida miljöer är inte något ovanligt i spelbranschen. Det finns gott om upplevelser inom denna genre som hör till spelvärldens största mästerverk, till exempel titlar som The Witcher-serien, Skyrim och enligt mig även Dragon Age: Inquisition.

Därför skulle du bli förlåten om du i de första sekvenserna av Kingdom Come: Deliverance skulle förvänta dig en drake komma flygande över den Böhmiska landsbygd där spelet utspelas. Du hade heller inte blivit överraskad om du fått lära dig en första, enkel trollformel av en mäktig trollkarl i ett torn någonstans.

Låt mig säga det så tydligt jag kan: Du kommer inte att hitta något sådant i Kingdom Come överhuvudtaget.

Detta är ett spel där utvecklarna vägrat tumma på sin vision om att skapa ett hyperrealistiskt medeltida rollspel, med allt vad det innebär. Spelet saknar traditionellt level-system utan huvudkaraktären Henry förbättrar sina egenskaper genom att utföra dem. Rustningars skydd baseras på hur de är placerade i lager på hans kropp och en hjälm är inte bara en estetisk detalj utan den skyddar faktiskt Henrys huvud samtidig som den kraftigt begränsar sikten i strider.

På samma sätt är det viktigt att Henry håller sig mätt och belåten genom sina äventyr för att orka med smygande, stridande och annat som väntar. Det går dock inte att plocka upp vilket ätbart objekt som helst utan i realismens anda måste den tillagas och får inte vara för gammal. Att plocka mat från lik som har legat ute för länge är även det riskabelt då dödliga sjukdomar sällan är långt borta i Kingdom Come.

Henry som karaktär är något annat som får Kingdom Come att skilja sig från mängden. Istället för att få skapa en egen karaktär som i så många andra liknande rollspel får vi här en färdig protagonist vars utseende, röst och bakgrund är förbestämda. Spelet inleds dock på ett sätt som många rollspelare lär känna igen, med att huvudkaraktären har försovit sig.

Kort efter de inledande sekvenserna tar manuset fart och det hela utvecklas till en ganska traditionell men likväl medryckande hämndhistoria där de regerande makterna i Böhmen spelar en viktig roll. Känslan av autenticitet är ständigt närvarande och utvecklarteamets efterforskningar verkar ha gett rejält med resultat.

Faktum är att detaljrikedomen är det som lockar mig mest med Kingdom Come. Där stridssystemet är svårt att greppa och det faktiska rollspelandet inte sällan kastar tonvis av förklarande texter i ansiktet på mig gör att en redan svårgreppad upplevelse känns ännu svårare att sätta sig in i. Men att bara vandra runt i världen som utvecklarna har skapat är däremot en ren fröjd och även om det är omöjligt för mig att avgöra om det faktiskt är verklighetstroget eller inte så får jag känslan av att faktiskt vandra runt i medeltidan Böhmen.

Tyvärr dras spelet av ett gäng buggar som visar sig aningen irriterande under min medeltida resa. Grafiska buggar är den största boven men även vissa gameplay-kopplade buggar visar sina ansikten emellanåt.

Jag kan inte påstå att jag har fallit handlöst för Kingdom Come: Deliverance. Spelet är på många sätt för djupgående, för fokuserat på realism och rent ut sagt för utmanande för min personliga smak. Med det sagt har jag en oerhörd respekt för såväl spelet som dess utvecklare. Att i dagens spelklimat våga hänge sig så fullständigt åt sin ursprungliga idé är beundransvärt och även om jag inte älskar Kingdom Come: Deliverance för det spel det är ställer jag mig ändå i främsta ledet för att applådera vad det symboliserar.

Största +
Otrolig realism
Fantastiskt designade miljöer
Spännande berättelse

Största –
Ibland inkräktar realismen på spelglädjen
Extremt brant inlärningskurva
Buggar får spelet att kännas aningen opolerat

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *