Recension: L.A Noire

Det har gått mer än sex år sedan L.A Noire släpptes för första gången till förra generationens konsoler. När nyversionen nu äntligen är här, komplett med allt DLC, 4K-grafik och en del annat smått och gott är det i grund och botten fortfarande samma spel med samma brister som originalversionen. Samtidigt är det fortfarande lika medryckande och ofta spännande och den unika teknik utvecklarna använde för att skanna skådespelares ansikten är fortfarande imponerande. Ändå är det något helt annat som gör L.A Noire till ett spel värt att uppleva på nytt idag.

Detta något är huvudkaraktären Cole Phelps.

L.A. Noire (4)Spelhjältar kommer i många olika former. Ofta är de godhjärtade och rättrådiga som Nathan Drake eller Master Chief. Ibland rör de sig mer i moraliska gråzoner som två av hjältarna i GTA V. I vissa fall kan de vara rena svin, som i fallet Duke Nukem eller Trevor i tidigare nämnda GTA.

Cole Phelps är dock värre än någon annan spelhjälte jag stött på än idag på grund av sina karaktärsdrag. Inledningsvis framstår Phelps som ännu en välvillig man som bara vill göra 40-talets Los Angeles  till en säkrare plats för alla invånare.

Det dröjer dock inte länge innan sprickorna i denna fasad börjar visa sig och Phelps börjar mer och mer framstå som ett opportunistiskt rövhål vars enda mål är att nå personlig framgång. Tillbakablickar från hans tid som soldat under Andra Världskriget skvallrar om hans själviska ambitioner och genom berättelsens gång blir de mer och mer tydliga. Dessa karaktärsdrag gör att Phelps känns betydligt mer mänsklig än många andra spelhjältar och det är sällan jag känt hur jag mer och mer tycker illa om karaktären jag spelar som genom spelets gång. Det brukar oftast vara tvärtom.

L.A. NoireFörutom det faktum att Cole Phelps själv är en fantastisk huvudperson i all sin uselhet är det få saker som förändrats jämfört med originalversionen av spelet. Ansiktsanimationerna är fortfarande imponerande även om skådespelarnas uttryck och grimaser är extremt överdrivna emellanåt  vilket kan göra det väldigt lätt eller väldigt svårt att urskilja när de ljuger. Själva detektivarbetet som tar upp en stor del av spelet är fortfarande underhållande men känns kanske inte riktigt lika fräscht 2017 som det gjorde 2011. Det går bara att vrida och vända på ölflaskor så många gånger innan det tappar sin charm.

Med hjälp av Xbox One X har utvecklarna pressat upp upplösningen rejält och spelet är skarpare än någonsin överlag. Vissa ansiktstexturer visar dock prov på tidens tand och kan se aningen smetiga ut. Los Angeles anno 1947 är dock fortfarande en fröjd att utforska och stämningen fångas perfekt.

L.A. Noire (3)När L.A Noire lanserades var dess största dragplåster just den unika ansiktsskanningen men sex år senare kan spelet inte längre hänga sin hatt helt på just denna krok. Istället är det narrativet som lockar tillbaka mig. Jag har inte rört L.A Noire sedan jag spelade genom det första gången vid den ursprungliga releasen och jag har haft väldigt trevligt under min tid med denna nyversion. Vem hade kunnat tro att det skulle vara så underhållande att umgås med ett av spelvärldens största svin?

Största +
Manuset
Cole Phelps
Los Angeles

Största –
Överdrivna ansiktsuttryck
Få nyheter utöver grafiken

(Samtliga bilder i denna recension är tagna direkt ur spelet och har inte redigerats i efterhand på något sätt.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *