Recension: Never Alone

Nuna är en ung Iñupiat-flicka som bor långt uppe i de arktiska delarna av Alaska. En dag börjar det plötsligt dra in fruktansvärda snöstormar över landet och ingen vet varför. Nuna ger sig därför ut på en resa för att ta reda på vad som orsakar dessa snöstormar. Snart träffar hon en mystisk fjällräv, som följer henne på resan.

Detta är inledningen på Never Alone, ett plattformsäventyr utvecklat av Upper One Games, den första spelstudion startad av amerikas ursprungsbefolkning, som är baserad i Anchorage, Alaska. Spelets berättelse är inspirerad av Iñupiat-befolkningens folksaga Kunuuksaayuka, som har förts vidare över generationer.

E-Line_NeverAlone_8Never Alone tar Nuna och den mystiska räven på en resa genom åtta kapitel över norra Alaskas vildmark. Resan tar dem över farliga ishav, genom djupa skogar och mörka grottor. Samtidigt jagas de av en farlig man som är på jakt efter något som Nuna har.

Fokuset på pussel och samarbete i Never Alone är stort. En ensam spelare kan enkelt växla mellan att kontrollera Nuna och räven, som båda har olika egenskaper. Två spelare kan även samarbeta och kontrollera en karaktär var och det är på detta sätt som spelet fungerar allra bäst. Under de 2-4 timmar det tog mig att ta mig genom spelet samarbetade jag konstant med min sambo, vilket var både underhållande och en smula frustrerande.

Never Alone kan stoltsera med en fantastisk design som fångar den bitande kylan och även lyckas anamma stilen från de målningar som finns från Alaskas urinvånare. Samtidigt saknar spelet dialog nästan helt, förutom en berättarröst och diverse andra röster. Annars berättas Nunas historia enbart genom karaktärernas interagerande med varandra.

E-Line_NeverALone_5Och det är en känslofylld resa. Spelet är måhända inte särskilt långt men den skickar mig ändå på en känslomässig bergochdalbana som är lika vacker som den är gripande. Berättelsen tar väldigt snabbt en övernaturlig ton men detta känns aldrig malplacerat utan det passar perfekt med den känsla som spelet vill förmedla.

När jag spelar Never Alone känner jag hela tiden hur jag vill älska det villkorslöst men dessvärre finns det ett par element som drar ned det som presentationen och handlingen bygger upp.

Kontrollen är funktionell men har en del problem. Ibland missar spelet att registrera mina knapptryckningar vilket resulterar i oplanerade dödsfall. Spelet startar dock om från senaste sparpunkten föredömligt snabbt vilket minimerar detta irritationsmoment. Detsamma går inte att säga om kontrollen för att använda Nunas Bolo, en typ av slunga som används flitigt genom spelet. Detta görs genom att föra den högra styrspaken åt ett håll för att sikta och sedan snabbt föra den framåt för att kasta. I teorin är detta ett bra system men i praktiken är det svårt att vara noggrann.

E-Line_NeverALone_4Vad som är värre är ett par buggar och glitchar, som får karaktärerna att fastna i väggar vid dåligt utvalda tillfällen. När Nuna och räven rusar genom isberg som med jämna mellanrum rasar samman är det trist att fastna i en kant och falla ned i ett hål.

Dessa moment är frustrerande och de drar ned helhetsintrycket en del, vilket är synd. Som tur är lyckas de starka egenskaperna hos Never Alone väga betydligt tyngre än de svaga och i slutändan är det ändå en fantastisk upplevelse.

Låt inte den korta speltiden eller spelets problem avskräcka dig. Never Alone är en oslipad diamant som kommer att finnas med dig under lång tid efter att eftertexterna rullat färdigt.

Största +
Fantastisk presentation
Gripande berättelse
Fjällräven är otroligt charmig

Största –
Vissa kontrollproblem
Glitchar håller tillbaka upplevelsen

8av10

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *