Recension: Owlboy

Owlboy från norska utvecklarna D-Pad Studios har varit på gång länge. Väldigt, väldigt länge. Faktum är att utvecklingen drog igång för lite drygt nio år sedan så när spelet nu äntligen når konsoler (det finns till PC sedan tidigare) är frågan om väntan har varit värt det?

Kort sagt vill jag säga ”Ja”, då Owlboy är ett spel som perfekt symboliserar det som kallas för ”nyretro”. Det blandas moderna spelelement med klassisk presentation och upplägg och resultatet är smått magiskt.

I spelets inledning tar jag mig an rollen som Otus, en stum uggla vars dröm är att växa upp och bli accepterad av sin omgivning och att kunna beskydda deras hem. Kort efter att spelet drar igång blir Otus hem attackerat av pirater och ett storslaget äventyr tar sin början.

Med ett upplägg som flörtar starkt med den så kallade Metroidvania-genren finns det gott om platser att utforska och hemligheter att finna. Otus kan bära med sig en av flera vänner genom spelets miljöer och alla bidrar med olika färdigheter som hjälper Otus att ta sig vidare mot sitt mål. Att Otus tar med sig olika vänner istället för att byta vapen bidrar en hel del till den personlighet som genomsyrar Owlboy. Spelet är helt klart ett hjärteprojekt och det märks i varenda pixel av den fantastiska spelvärlden och dess lika fantastiska karaktärer.

Till en början kan man enkelt göra misstaget att tro att Owlboy är ett traditionellt plattformsspel. Detta stämmer dock inte riktigt då det snabbt blir tydligt att det mer påminner om ett pusselspel, där olika karaktärer och förmågor behöver användas för att komma vidare. Samtliga spelelement i kombination med en förvånadsvärt gripande berättelse resulterar i en spelupplevelse som inte riktigt liknar någon annan.

Som om inte det vore nog kan Owlboy stoltsera med ett av de mest magnifika spelsoundtrack jag någonsin haft nöjet att utsätta mina öron för. Från det inledande stycket som spelas i inledningen till den mer lättsamma melodi som ackompanjerar lugnare sekvenser är musiken spelets absolut starkaste sida, vilket inte säger så lite.

D-Pad Studios må ha slitit med sitt spel i nästan ett årtionde men resultatet är ett äventyr som är så sprängfyllt av personlighet och kärlek att det är smått oemotståndligt. Det må ha släppts många retro-inspirerade spel med 16-bitars pixelgrafik genom åren men frågan är om något av dem har varit lika bra som Owlboy är?

Största +
Oväntat djup berättelse
Fantastisk presentation och spelvärld
Musiken! MUSIKEN!

Största –
Hade gärna fått vara lite längre

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *