Recension: RAD

När Double Fine klev ut på Microsofts E3-presskonferens tidigare i år och avslöjade att de blivit en del av Xbox Game Studios jublade jag högt. Tim Schafers studio tillhör de mest fantasirika och kreativa som jobbar idag. Spelen blir kanske inte alltid mästerverk men de är alltid unika, vilket även stämmer in på deras senaste titel RAD.

I RAD har apokalypsen redan skett. och världen är full av radioaktiva ämnen, muterade monster och allt däremellan. I ett av få säkra områden bor en grupp människor som förlitar sig på bränsle för att hålla igång allt från ljus till säkerhetssystem. När bränslet börjar sina måste en av kolonins ungdomar ge sig ut på jakt efter mer.

RAD är ett så kallat “rougelike”, vilket innebär att när jag dör förlorar jag nästintill allt jag har samlat på mig och får börja om från början. Det som skiljer RAD från andra spel i genren en aning är att varje gång jag besegrar en fiende fylls min radiation-mätare och när den väl fylls hela vägen drabbas min karaktär av en slumpmässig mutation som med stor sannolikhet kan hjälpa till att ta sig vidare.

Det finns en vansinnig mängd mutationer och jag har under min tid med spelet garanterat inte sett ens en bråkdel av dem. Det kan röra sig från vingar till förmågan att få bomber att växa ur händerna till att släppa ut något som liknar syra och allt däremellan. Dessa mutationer är den viktigaste mekaniken i spelet och gör att variationen mellan varje spelförsök blir radikalt annorlunda än den förra.

Spelet ramas in i en design som har en starkt neondoftande 80-talskänsla, med starka färger och en smått cel-shadad grafik. Musiken bär även den känslan av tidernas bästa årtionde. Kontrollschemat är enkelt men fullt funktionellt och allteftersom jag får tillgång till diverse mutationer kan jag skapa attacker och agerande som jag misstänker att utvecklarna själva knappt kunnat tänka sig.

På det hela taget är RAD en riktigt trevlig titel som överraskat mig rejält. Då jag vanligtvis inte är ett fan av just denna genre var jag inledningsvis rejält skeptisk men Double Fine visar än en gång varför deras titlar nästan alltid är värda din uppmärksamhet.

Största +
Trevlig presentation
En galen mängd mutationer

Största –
Plattformshoppande är onödigt svårt
Vissa billiga dödsfall

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *