Recension: Resident Evil 3

Jag minns när Resident Evil 3: Nemesis släpptes till PlayStation i slutet av 90-talet. Jag och mina bästa vänner hade redan tagit oss genom seriens första och andra delar, även om mitt personliga deltagande var minimalt då jag fann spelen skrämmande på ett sätt som jag i vuxen ålder endast stött på i Resident Evil 7.

När del 3, med undertiteln Nemesis, dök upp var jag därför glad att ses att fokus låg mer på action denna gång, något som gjorde att jag kunde delta mer aktivt. Och som ett brev på posten efter förra årets fantastiska remake av Resident Evil 2 är en fullfjädrad nyversion av Resident Evil 3 nu här.

Resident Evil 2 Remake skrämde mig rejält förra året. Jag är egentligen inget fan av skräckspel men jag tog mig genom det med blotta förskräckelsen. Det var och är på många sätt en fantastisk titel och det gjorde att förväntningarna på trean snabbt blev höga.

Till min stora glädje upptäcker jag att actionfokuset följt med in i denna nyversion. Jill Valentine återvänder till rampljuset när hon försöker stoppa Umbrella och fly från Racoon City. Det hela hade gått mycket lättare om inte den där nedrans Nemesis dykt upp för att sätta käppar i hjulet.

Nemesis kan i det närmaste beskrivas som en superdeffad, aningen mindre skrämmande version av Mr X från RE2. Om Mr X var en film skulle han vara en subtil thriller om en lönnmördare. Nemesis däremot är The Expendables. Han gör en dramatisk entré med dunder och brak i spelets första minuter och hans klassiska replik ”STAAAAARS” ekar genom Racoon City. Han fortsätter sedan dyka upp och följa efter Jill likt en manisk stalker genom majoriteten av äventyret.

Känslan av att aldrig riktigt veta när Nemesis dyker upp gör att jag sitter på helspänn hela tiden i väntan på att den stora klumpen ska hoppa fram för att bråka igen. Den nya designen på Nemesis är också en smått perfekt blandning mellan klassiskt och nytt vilket gör honom till en värdig motståndare i allra högsta grad.

Hur är resten av spelet då? Faktiskt väldigt underhållande. Projektet känns aldrig fullt lika påkostat eller ambitiöst som remaken av RE2 men det är ett välpolerat spel som fångar andan av originalet på ett strålande sätt. Jag känner igen platser och miljöer, fiender som har fått ny design blir lika skrämmande idag som när originalet släpptes och rent grafiskt ser spelet fantastiskt ut, särskilt på Xbox One X.

Ljuseffekter får extra mycket utrymme då en stor del av spelet utspelas nattetid. Ficklampors ljuspelare, blinkande neonskyltar och trasiga billyktor bidrar alla till den apokalyptiska stämningen som gör detta till ett av de läckraste spel jag sett hittills denna konsolgenerationen.

Utöver kampanjen följer det även med en flerspelartitel, Resident Evil Resistance. Här är det upp till fyra spelare att samarbeta för överlevnad samtidigt som en femte försöker sätta stopp för dem. Denna del må inte vinna några GOTY-titlar men det är en underhållande bonus som förlänger nöjet efter att kampanjen är avklarad.

Om du, som jag, är ett fan av Resident Evil 3 sedan länge är detta nyversionen du har väntat på och du kommer med stor sannolikhet inte bli besviken. Om du upplever Resident Evil för första gången är detta ett strålande sätt att uppleva seriens första ordentliga steg bort från skräck och mer in i actiongenren. Det är och förblir ett otroligt underhållande actionäventyr som lyckas få mig att hoppa till i soffan lite då och då.

Största +
Nemesis
Den grafiska presentationen är strålande
Mer fokus på action

Största –
Fortfarande lika frustrerande att leka Tetris i inventory

About the author

David Wahlström

Från nyhetsredaktör på svenska Eurogamer, till redaktör på PSSverige och nu chefredaktör på X1Sverige! David är en kameleont när det kommer till spelande och går dit spelen finns. Hans motto är att "ett bra spel är ett bra spel, oavsett genre".

Be the first to comment

Leave a comment

Your email address will not be published.


*