Recension: Sekiro: Shadows Die Twice

Jag tillhör den lilla skara spelare som automatiskt ryggar tillbaka lite när jag hör begreppet “Souls-liknande”. Inte för att jag missunnar From Software framgångarna de rönt med sina brutalsvåra Souls-spel eller för att jag tycker de är dåliga på något sätt. Det handlar istället om något så enkelt som att jag faktiskt inte uppskattar spel som är så gräsligt svåra att det tar dussintals eller hundratals försök att komma förbi en utmanande boss eller en tuff sektion.

Du kan säga att spelen egentligen inte är svåra om man bara ger dem tid hur mycket du vill men det förändrar inte min inställning. Mycket av detta beror på att jag inte har tiden tillgänglig att lägga på att “git gud” som Souls-fansen säger. Om jag ses som en sämre spelare för det, må så vara. Jag kunde inte bry mig mindre.

Denna inställning är värd att ha i åtanke när jag nu har spenderat ett par veckor med From Softwares senaste alster, Sekiro: Shadows Die Twice. Det är ett spel som fått mig att svära högt av frustration, skapat irritation och som stundtals har känts orättvist. Precis som Dark Souls-titlarna. Å andra sidan är det också ett spel som har öppnat upp rörelseschemat från tidigare nämnda titlar och som på så sätt lockat in mig ändå.

Jag är inte längre fast på marken som en anonym riddare utan i Sekiro tar jag kontrollen över en Shinobi-krigare som kallas den enarmade vargen som i spelets inledande skede förlorar just sin ena arm. Denna ersätts dock med något som närmast kan beskrivas som en primitiv version av en änterhake, vilket innebär att min shinobi kan ta sig fram genom spelvärlden likt en feodal Rad Spencer.

Denna änterhake öppnar upp en lång rad spelmekaniska finesser som kan appliceras även i strider, vilket gör att variationen blir högre än i Dark Souls-spelen. Det faktum att jag kan välja att smyga förbi många motståndare gör också att jag kan undvika vissa konfrontationer om jag så önskar. För konfrontationer finns det många av och de är sannerligen ingen dans på rosor.

Sekiro är nämligen, i klassisk From Software-anda, brutalt utmanande. Det är stundtals så svårt att det inte ens är roligt och Sekiro kräver hårt arbete och mycket tid innan du bemästrar det ens någorlunda. Huruvida du uppskattar detta eller inte beror så klart på vilken typ av spelare du är. Om du välkomnar utmaningen och ser fram emot att lägga några dussin timmar på att besegra spelets många groteska bossar är detta i högsta grad ett spel för dig.

Om du däremot inte känner för att behöva stånga dig potentiellt blodig och spela om sekvenser i vad som känns som all oändlighet bör du nog se dig om efter ett annat spel att lägga pengarna på i vår.

Även om jag egentligen tillhör den sistnämnda kategorin är det dock svårt att påstå att Sekiro skulle vara ett dåligt spel på något sätt. Det är ett stundtals väldigt vackert spel som bjuder på härligt grotesk design och ett starkt soundtrack. Något som drar ned helhetsintrycket är att bilduppdateringen är allt annat än stabil och kan hoppa mellan 60 och 30 bildrutor per sekund vilket orsakar svårigheter under korta perioder.

Så sammanfattningsvis, om du redan är frälst av Dark Souls-serien lär du svälja Sekiro med hull och hår. Om du däremot inte varit ett fan innan kanske det snabbare och mer rörliga upplägget kan visa sig vara vägen in för dig. Så länge du är beredd på att dö betydligt mer än de två gånger som spelets titel skvallrar om.

Största +
Mästerligt soundtrack
Änterhaken
Stundtals riktigt vackert

Största –
För utmanande?
Instabil bilduppdatering

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *