Recension: Shadow of the Tomb Raider

Efter en otroligt lyckad reboot med Tomb Raider 2013 och en ännu mer lyckad uppföljare i form av Rise of the Tomb Raider är Lara Croft äntligen tillbaka för den tredje (och sista?) delen i den nystartade serien. Shadow of the Tomb Raider utger sig för att vara den mörkaste delen hittills och spelet där Lara till slut blir den äventyrare vi känner igen sedan över 20 år tillbaka.

Redan från start står det klart att utvecklarna verkligen fokuserar på en mörkare berättelse. Det dröjer inte särskilt långt in i spelet innan Lara av misstag (eller ren girighet?) råkat rivstarta en apokalyps som omedelbart skördar mängder av oskyldiga människoliv. Därefter måste Lara och hennes ständige följeslagare Jonah kämpa mot klockan för att återigen stoppa den ondskefulla organisationen Trinity från att ta kontroll över övernaturliga objekt och styra världen.

Berättelsen känns inledningsvis inte särskilt nyskapande och det är lite trist att vi återigen behöver höra om Laras pappakomplex, som spelade så stor roll i det förra spelet. Manuset försöker chocka och överraska men faktum är att de inledande timmarna i mångt och mycket följer föregångaren nästan beat for beat.

Efter ett tag tar det sig dock och Shadow börjar hitta sin egen identitet i trilogin. En stor del av spelet utspelas i Perus jungel och detta är en magiskt vacker plats att utforska. Det märks att utvecklarna har lyckats pressa en hel del ur Xbox One och framförallt ur X. Det bjuds på två olika grafiklägen, ett som målar upp världen i 4K och 30 bildrutor per sekund och ett annat som siktar på 60 fps med en något lägre upplösning. Bägge alternativen är välkomna och jag har själv fastnat främst för det sistnämnda.

Perus jungel är en fantastisk plats att utforska, full av hemligheter, farliga djur och gravar att utforska. Det glädjer mig att meddela att Shadow of the Tomb Raider innehåller fler utmaningsgravar än någon tidigare del i serien. Faktum är att fokus under en stor del av det drygt tio timmar långa äventyret ligger på just pusslandet, vilket är en oerhört trevlig överraskning. Med det sagt finns det gott om strider och spektakulära sekvenser även den här gången, så du som främst uppskattat den delen i tidigare delar lär inte bli besviken.

Samtidigt har Lara fått ett par nya färdigheter att leka med, så som möjligheten att fira sig ned från avsatser och förmågan att kamoflera sig för att skörda nya offer från skuggorna. Det sistnämnda öppnar upp för en hel del möjligheter till smygande för de som vill ta en mer stillsam taktik vid strider. Det går dock alldeles utmärkt att storma in med vapen i högsta hugg som vanligt.

Berättelsen är en punkt som jag vill belysa lite extra, främst på grund av hur den skildrar Lara. Faktum är att jag i Shadow of the Tomb Raider finner Lara betydligt mindre sympatisk än i tidigare delar. I de två tidigare spelen har Lara alltid haft ett tydligt syfte med vad hon gör och oavsett om det har handlat om renodlad överlevnad eller om att rentvå sin faders rykte har hon alltid framstått som en sympatisk karaktär. I Shadow of the Tomb Raider framställs Lara inte bara som dumdristig utan rent ut sagt självisk i många scener. När hon får se konsekvenserna av sitt agerande kan jag stundtals se karaktärens ångest men kort därefter återgår hon till sitt smått maniska beteende.

Samtidigt måste hon ha någon extrem hållhake på sin vän Jonah som nästan slaviskt följer Lara till världens ände, oavsett vad hon gör. Detta får Lara att framstå som en ovanligt känslokall karaktär och faktum är att spelets berättelse faktiskt blir bättre på grund av detta. Lara framstår som mer nyanserad och får en bredare personlighet och spelet vinner mycket på detta.

I slutändan är Shadow of the Tomb Raider i mångt och mycket mer av samma. Det bjuds inte på några revolutioner jämfört med föregångarna utan utvecklarna verkar ha fokuserat på att finslipa konceptet ytterligare. Rise of the Tomb Raider står sig fortfarande som den nystartade seriens absoluta höjdpunkt men Shadow är ett värdigt tillskott som alla fans definitivt bör avnjuta.

Största +
Oväntat nyanserad berättelse
Laras nya egenskaper
Spelvärlden är fantastiskt vacker

Största –
Få egentliga nyheter
Inledningen känns som en kopia av de två tidigare spelen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *