Recension: Shenmue & Shenmue II

Jag ägde aldrig någon Dreamcast när Sega fortfarande var med i konsolkriget. Jag ägde heller aldrig någon original-Xbox när den fanns på markanden. På grund av detta har jag aldrig spelat ens en liten sekund av Shenmue-serien, trots att det är snart 20 år sedan det första spelet släpptes. Ända sedan dess har serien utgjort ett gapande hål i min spelhistorik som jag alltid har velat fylla.

Nu har Sega valt att putsa till de båda spelen och släppa dem till dagens konsoler, vilket har låtit mig åtgärda tidigare nämnda problem. Frågan är om tidens tand har varit aningen för hård mot Shenmue eller om spelen fortfarande är värda att uppleva än idag?

Shenmue följer Ryo Hazuki som reser genom 1980-talets Japan och senare även Kina i jakten på sin faders mördare. Vid release var Shenmue en smärre revolution i spelvärlden som bjöd på enorm frihet, variation och det var dessutom ett av de spel som gjorde så kallade Quick Time Events till ett hushållsbegrepp.

Jag inser ganska snabbt att serien i dagens klimat är föråldrat på många sätt. Kontrollen är klumpig och lämnar en hel del att önska och även om den grafiska presentationen har putsats till rejält är ljudkvaliteten riktigt risig och verkar vara lyft direkt från originalversionen utan att ens försöka fixas till. På andra sidan myntet får vi i väst möjligheten att välja de japanska originalrösterna, något som tidigare endast varit tillgängligt i importversionen.

Med facit i hand är det lätt att se hur Shenmue-spelen varit en stor inspirationskälla för många andra spel som kommit efter, kanske framförallt Segas egna Yakuza-serie. Det går att lägga fram argument som säger att upplägget förfinats rejält i just Yakuza-serien men det går inte att komma från det faktum att Shenmue lade grunden.

Spelen blandar utforskande av relativt stora miljöer med strider och en hel del berättande. Just spelens filmsekvenser och tunga fokus på narrativet var relativt ovanligt när det släpptes men idag är det betydligt mer förekommande. Då tekniken har förfinats rejält har det funnits risk att Shenmue skulle kännas föråldrat även här men det visar sig att denna klassiska hämndhistoria håller förvånadsvärt bra. Åtminstone så länge du håller dig till de japanska rösterna, då de engelska är så otroligt urusla att de nästintill förstör upplevelsen totalt.

Kontrollen är som sagt inte helt på topp och Ryos rörelser kan kännas ryckiga och nästan lite flytande men efter ett par timmar börjar det kännas bra även här. Striderna är inledningsvis ganska enkla men blir snabbt utmanande och stridssystemet håller oväntat väl än idag.

När det gäller utforskandet är det lätt att känna att Shenmue är för otydligt, särskilt jämfört med moderna spel. Det saknas minikarta eller vägvisare som berättar vart jag ska ta vägen. Istället hittar jag mina mål genom att prata med folk och genom att betrakta miljöer. Om jag letar efter en särskild butik hittar jag den genom att leta efter dess skylt och få vägvisningar. Många lär störa sig på denna brist på hjälpmedel men jag finner den uppfriskande, trots att spelet alltså närmar sig sin 20-årsdag.

Shenmue och dess uppföljare är en nostalgitripp av sällan skådat slag. Det må inte vara ett spel för alla och det har sannerligen inte åldrats väl på alla fronter. Med det sagt är detta två viktiga pusselbitar i spelhistorien som bör upplevas av alla, oavsett om du var med när de ursprungligen släpptes eller inte.

Största +
En tidlös berättelse
Utforskandet
Musiken är fantastisk

Största –
Ljudkvalitet på röster är fruktansvärd
Känns stundtals föråldrat

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *