Recension: Shining Resonance Refrain

Yuma Ilvern är en av de mest irriterande spelprotagonister jag någonsin stött på, där sa jag det!

Hjälten i Shining Resonance Refrain är redan från start en gnällig, osäker mespropp som verkar mer intresserad av att tycka synd om sig själv än att hjälpa sina vänner rädda ett kungarike från kaos.

Som tur är representerar Yuma den absolut sämsta delen av Shining Resonance Refrain men resterande element är betydligt trevligare på alla sätt och vis. Bortsett från protagonisten rör det sig nämligen om ett väldigt underhållande JRPG som fyller ett tomrum som i ärlighetens namn funnit sedan Xbox One lanserades.

Vid första anblick påminner Shining Resonance Refrain väldigt mycket om Tales of-serien. Den grafiska stilen är ganska lik, stridssystemet påminner även den om Bandai Namcos långlöpande serie och känslan överlag är snarlik. Detta är dock inte på något sätt något negativt då Tales of-serien tillhör mina absoluta favorit-JRPG:n. Sedan Xbox One lanserades har det gapat förhållandevis tomt med denna genre på konsolen, särskilt jämfört med utbudet på PlayStation 4. Till och med Xbox 360 hade ett bättre urval, med titlar som Blue Dragon och Tales of Vesperia.

Men nu skall vi inte gräma oss över det som saknas utan istället hylla det som faktiskt finns. Och det finns en hel del. Shining Resonance Refrain är nämligen ett ypperligt JRPG som kanske inte förändrar genren men som likväl går sin egen väg och bjuder på ett ruskigt medryckande äventyr.

Om vi bortser från tidigare nämnda Yuma får vi möta ett riktigt intressant karaktärsgalleri fullt av starka personligheter. Yuma slår följe med en grupp Dragoneers, särskilda krigare som använder sig av instrumentliknande vapen kallade Armonics. Här möter vi allt från den unga prinsessan som kämpar för att hävda sig själv och skydda sitt kungarike till varje pris. Vi stöter också på en prästinna som vill utnyttja Yumas dolda krafter för att besegra fienden. Under resans gång tillkommer flera karaktärer och alla bjuder på en rejäl dos personlighet. Det är också värt att nämna att de engelska rösterna för ovanlighetens skull är klart godkända men att de japanska originalrösterna helt klart är att föredra.

Manuset i spelet må inte vara särskilt originellt men stridssystemet är riktigt underhållande då det utspelas i realtid och låter mig fritt röra mina karaktärer inom ett inringat område. En bit in i spelet får jag möjligheten att låta karaktärerna genomföra spektakulära specialattacker som kallas B.A.N.D (fyndigt, eller hur?) och detta öppnar upp för en rad olika kombinationer att testa. Yuma kan även förvandla sig till en mäktig drake för att orsaka ännu mer skada. Denna möjlighet kommer dock med stora risker då det är möjligt för Yuma att tappa kontroll och låta draken härja fritt och då potentiellt skada mina vänner.

Stridernas natur gör att tempot aldrig blir sänkt under dessa sekvenser och spelet växlar sömlöst mellan strider och utforskande. Däremot kan narrativet ibland sänka tempot till nästan stillastående hastigheter, åtminstone under spelets första timmar. Inledningen är ganska intetsägande och under de inledande kapitlen skall det även kastas bakgrundshistoria och förklarande i ansiktet på mig vilket sänker tempot oerhört. Efter ett par timmar börjar det hela dock dra igång och därefter upplever jag sällan dessa problem.

Shining Resonance Refrain är inget direkt mästerverk på något sätt men det är ett välkommet tillskott i spelbiblioteket på Xbox One. Med ett (för det mesta) starkt och intressant karaktärsgalleri, ett underhållande stridssystem och läcker presentation är Shining Resonance Refrain ett givet köp för alla JRPG-fans.

Största +
Intressant stridssystem
Färgstark spelvärld
Berättelsen blir intressant till slut

Största –
Gör inget direkt nytt för genren
Tar tid på sig att komma igång ordentligt
Yuma är en gnällig, mesig barnunge under stora delar av spelet

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *