Recension: Sonic Forces

Av alla fantastiska spel som har släppts hittills i år är Sonic Mania en av de titlar jag håller närmast hjärtat. Spelet visade sig vara den perfekta blandningen av klassisk speldesign och moderna idéer och det är en titel som jag fortfarande återvänder till ofta.

Forces 2Där Sonic Mania är en upplevelse som kokats ned till själva kärnan av vad den blå igelkottens äventyr ska vara är Sonic Forces snarare ett praktexempel på hur serien har utvecklats de senaste 20 åren och i förlängning vad som har gått fel.

Istället för fartfyllt plattformande bjuds vi på en berättelse som skulle kunna vara lyft från klassiska actionrullen Red Dawn, där en salig grupp ungdomar med attityd måste bekämpa en invaderande styrka mot alla odds. Faktum är att detta sammanfattar storyn i Sonic Forces ganska bra. Jag vet inte hur ni känner men själv har jag aldrig varit särskilt sugen på att se Knuckles som den ofrivillige ledaren för en grupp frihetskämpar som bland annat består av en bling-försedd krokodil och ett surrande bi och där Tails verkar lida av PTSD. Men Sonic Forces existerar, så här är vi nu.

Utvecklarnas försök att spinna ett involverande narrativ misslyckas fatalt redan från start och jag har i ärlighetens namn noll intresse av att se vad som händer med karaktärerna i spelet. Inte ens min egenskapade fan fiction-hjälte som är spelbar stora delar av spelet får mig att känna någon glädje och det är alltså en karaktär som jag själv skapat!

Forces 1Därför sätter jag min tillit till spelmekaniken istället, i hopp om att den skall lyckas lyfta Sonic Forces från ett totalhaveri till något som jag kan tolerera eller rent av till och med avnjuta. Detta visar sig dock vara rent önsketänkande från min sida.

Jag försöker alltid att se det bästa i de spel jag recenserar och jag gillar inte att vara överdrivet kritisk. Med det sagt är Sonic Forces tyvärr inte ett särskilt bra spel. Spelmekaniken är plockad från de senaste årens modernare Sonic-spel där den ”gamla” Sonic ränner runt i klassiskt 2D-manér och där moderna Sonic växlar mellan 2D och 3D i en rasande fart. Min egenskapade karaktär hamnar någonstans mitt emellan och kan även använda vapen av olika slag. Precis som i de flesta av de nyare spelen i serien är kontrollen undermålig och det är svårt att få grepp om exakt vad jag gör flera gånger.

Sonic handlar förvisso om fart men vissa stunder går det för fort för att jag ska hinna reagera på att det står en armé av fiender och väntar framför mig och när jag måste använda den inte helt optimala targeting-funktionen känns det välbekant av helt fel anledningar.

Forces 3Spelet må flyta på bra utan större problem men miljöerna är ofta fyllda med saker som händer precis överallt så det händer flera gånger att jag tappar fokus på vart min karaktär faktiskt befinner sig bland allt kaos, vilket i sin tur leder till tråkiga dödsfall.

Bossarna är även de bedrövligt tråkigt designade. Det blandas vilt och brett från Sonics historia och flera av skurkarna är så olika varandra i sin design att de ser ut att tillhöra helt olika spel. Att slåss mot dem är i nästan alla fall en upprepande, långtråkig röra av enkla attackmönster som kan kännas oövervinnerliga på grund av den bristfälliga kontrollen.

Sonic Mania hör till årets absolut bästa spel och borde visa vägen mot den framtid som Sonic (och hans fans) förtjänar. Ändå har utvecklarna pumpat ut ännu ett undermåligt äventyr som verkar göra sitt bästa för att dra tillbaka den goodwill som Sonic Mania byggde upp tidigare i år. Sonic Forces är inte en total katastrof men det är ett blekt, splittrat och värst av allt, tråkigt äventyr som tar serien längre från sitt ursprung och således längre från det som gör Sonic bra.

Största +
Jag kan skapa en egen karaktär
Solid presentation
Vi slipper Big the Cat

Största –
Berättelsen är gräslig
Kontrollen är funktionsduglig som bäst
Splittrad och ofokuserad upplevelse

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *