Recension: SoulCalibur VI

För drygt 20 år sedan upptäckte jag ett fightingspel som var den första som på allvar konkurrerade med Street Fighter II om titeln som genrens mästare. Det var inte Mortal Kombat. Det var inte Tekken och det var inte heller Virtua Fighter. Den nya utmanaren hette Soul Blade.

Spelet, som idag är mer känt under originalnamnet Soul Edge, erbjöd på vapenbaserade slagsmål med en brokig skara karaktärer där flera av dem snabbt blev personliga favoriter i fightinggenren. Spelet skulle komma att bli grunden för en uppföljare, vars namn skulle eka genom spelhistorien: SoulCalibur.

Nu, två årtionden senare är SoulCalibur tillbaka med sin sjätte huvuddel och det första spelet i serien på många år. SoulCalibur VI återvänder till en lång rad välbekanta ansikten samtidigt som flera nya introduceras. Detta tillsammans med en återvändande karaktärsskapande och ett enspelarläge som snuddar på att vara ett renodlat RPG.

Det huvudsakliga enspelarläget heter Libra of Soul och följer min egenskapade karaktär i en värld som existerar kort efter att riddaren Sigfried förvandlats till den groteske Knightmare efter att ha fått tag på svärdet Soul Edge. Efter en hel del inledande dialog får min karaktär (vars kampstil kan väljas fritt, baserat på de redan existerande kämparna) ge sig ut på äventyr. Det handlar förstås om att smiska motståndare till höger och vänster men även om att levla upp min karaktär och ta mig an diverse sidouppdrag. Libra of Soul är ett rejält matigt spelläge som på många sätt är en riktigt bra introduktion till spelets olika mekaniker.

Det andra enspelarläget, Cronicle of Souls följer istället de karaktärer som finns förskapade i spelet. Detta betyder att klassiker som Mitsurugi, Taki och Sophitia dyker upp, tillsammans med denna upplagas stora gäststjärna, Geralt från The Witcher-serien. Han är ett förvånadsvärt passande tillskott som inte känns alls lika påklistrad som Darth Vader och Yoda gjorde i SoulCalibur IV.

Hjärtat i varje fightingspel värt sitt namn är just själva slagsmålen och här har SoulCalibur-serien alltid stått stadigt i finrummet. Redan från start känner jag igen flera rörelser och knappkombinationen från den andra, och odiskutabelt bästa, delen i serien; SoulCalibur II. När jag väl börjar gräva i spelmekaniken upptäcker jag dock snabbt flera förändringar och tillägg som hjälper till att göra slagsmålen betydligt mer varierade än tidigare delar utan att för sakens skull dumma ned spelandet.

Något som jag däremot inte är fullt lika förtjust i är delar av presentationen. Musiken är lika episk som alltid och animationerna på karaktärerna är riktigt läckra. Men! Rent grafiskt ser spelet inte särskilt roligt ut. Karaktärsmodeller är förvisso detaljerade men de känns smetiga och aningen bleka. De saknar skärpan och den löjligt höga detaljrikedomen som till exempel finns i NetherRealms Mortal Kombat X eller Injustice 2. I en ren jämförelse ser SoulCalibur VI väldigt tråkigt ut, även om dess design är lika imponerande som alltid.

SoulCalibur VI är dock en triumf på alla andra plan. Det är ett fightingspel som är otroligt lätt att hoppa in i men som du kan spendera år med att försöka bemästra. Ger du dig ut online är risken stor att du får stryk fler gånger än du är villig att erkänna men även om du föredrar solospelande finns det två mastiga enspelarlägen att sätta tänderna i. SoulCalibur VI är fullproppat med innehåll och är ett värdigt tillskott i varje fightingfans samling.

Största +
Enspelarlägena
Karaktärsskapandet
Musiken

Största –
Grafiken
Kan ibland kännas lite för välbekant

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *