Recension: Vampyr

Franska spelstudion Dontnod levererade 2015 års bästa spel i och med episodbaserade Life is Strange. Sedan dess har studion jobbat hårt på sitt nästa verk, som är en radikal förändring gentemot deras förra titel. Nu är Vampyr här och jag är redo att ge mitt utlåtande.

Doktor Jonathan Reid har det inte lätt. När spelet startar har den gode doktorn blivit biten av någon eller något och känner en osläckbar törst efter blod. Det visar sig att en vampyr har satt tänderna i Reid och för att stilla sin törst anfaller han första bästa människa som har oturen att korsa hans väg.

Utan att avslöja för mycket visar sig detta första blodsugande tillfälle få extrema konsekvenser för Jonathan och han finner sig snart jagad av en hemlig grupp som är ute efter att utrota vampyrer. Samtidigt måste Jonathan alliera sig med en rad olika karaktärer, vissa med tvivelaktiga moraliska baktankar, för att själv få fatt på den mystiska varelse som förvandlat honom till vampyr.

Som ni säkert hör skiljer sig Vampyr alltså en hel del från Life is Strange och spelmekaniskt sett rör det sig om ett action-RPG. Genom äventyrets gång kan Jonathan utforska 1918 års London när staden var som allra skitigast och när diverse sjukdomar dessutom härjade fritt. Stämningen i spelet är påtaglig och stundtals lika tät som dimman som vilar över staden. Smutsiga gränder, infekterade råttor och lik kantar Jonathans väg och jag får själv välja om antalet kroppar skall öka eller inte.

En stor del av spelandet i Vampyr handlar nämligen om att antingen hjälpa Jonathan att undvika sina vampyriska frestelser eller om han ska omfamna dem. Ju fler människor vars blod Jonathan suger desto starkare blir han och spelet blir således enklare. På andra sidan myntet hittar vi den moraliska frågeställningen om det är rätt att döda andra för att själv bli starkare.

Dontnod har skickligt vävt många av spelets olika val kring denna och liknande frågeställningar. Manuset är kanske inte fullt lika medryckande som i Life is Strange och studions halvstyltiga dialog visar sig även här. Med det sagt är berättelsen väldigt spännande och det dröjer inte länge innan jag har ryckts med helt i Jonathans äventyr och hans jakt på sanning och vedergällning.

Vad som däremot inte känns fullt lika lyckat är spelets stridssystem, som i sina bästa stunder känns aningen klumpigt och i sina värsta är snudd på horribelt. Jag har goda möjligheter att uppgradera Jonathans förmågor för att ge starkare attacker men striderna i sig är stela och tråkiga.

Dontnod har återigen skapat en medryckande berättelse med välskrivna karaktärer som får liv av skickliga röstskådespelare. De har också skapat ett digitalt London som dryper av atmosfär. De snubblar när det kommer till de mer hektiska actionsekvenserna (vilket i sig är märkligt då studion även ligger bakom det grovt underskattade actionspelet Remember Me) men utöver detta är Vampyr ett underhållande rollspel fyllt av svåra val som är väl värt att uppleva.

Största +
Välskrivna karaktärer
Miljöerna
Jonathans interna kamp

Största –
Trista strider
Stela animationer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *