Recension: Wolfenstein: Youngblood

Efter det smått chockerade slutet av Wolfenstein: The New Colossus väntar vi alla otåligt på den tredje huvuddelen i MachineGames tilltänkta trilogi. För att stilla vår hunger efter mer alternativhistoriskt nazistpangande har studion slagit sig ihop med Arkane Studios för att ge oss ett sidospår med flera spännande nyheter och nu är Wolfenstein: Youngblood här.

Youngblood utspelas efter händelserna i det förra spelet men är alltså inte den regelrätta uppföljare som vi väntar på. Istället kan det närmast beskrivas som en spin off som vågar ta spelmekaniken i en lite annorlunda riktning.

Efter att ha påbörjat revolutionen mot nazisterna i USA på allvar i The New Colossus har huvudkaraktären B.J blivit pappa till de tvillingar som hans älskade Anya var gravid med under förra spelet. Vi har nått fram till 1980-talet och systrarna Jess och Soph har hunnit växa upp till två handlingskraftiga unga damer som inte vill annat än visa vad de går för. De får chansen att göra just detta då deras far försvinner spårlöst efter att ha rest till Paris. Nazisterna har fortfarande Europa i ett järngrepp så Jess och Soph ger sig av på jakt efter sin farsgubbe.

Upplägget med två huvudkaraktärer banar väg för den tydligaste nyheten i spelet, nämligen samarbetsläget. Spelet är byggt för att spelas tillsammans med en vän online och i rollen som antingen Jess eller Soph är det dags att panga nazister som aldrig förr. Om du hellre spelar solo tar spelets AI över den syster som du inte valde och det fungerar för det mesta riktigt bra även om det inte kan mäta sig med känslan av att spela tillsammans med en annan människa.

Efter en inledande nivå av det mer linjära slaget (vilket inte är konstigt eftersom det utspelas på ett nazistiskt luftskepp) anländer tvillingarna till Paris och här ändras upplägget lite jämfört med tidigare delar. Paris får nämligen agera som ett slags hub-värld som jag kan utforska och ta mig an olika uppdrag. På gatorna i Paris finns gott om nya typer av nazister att fylla med bly men detta kan vara tuffare än tidigare. Nytt för Youngblood är nämligen att fiender har hälsomätare av varierande storlek vilket gör att de tål betydligt mer stryk än tidigare. Genom att först avlägsna fiendens skyddsutrustning blir de gradvis svagare men det står bortom allt tvivel att utmaningen skruvats upp en aning eftersom det nu alltid är två hjältar som skjuter på fienden samtidigt.

Där det finns gott om nyheter finns det tyvärr även steg tillbaka. Det största är att det nya karaktärsgalleriet (med undantag för tvillingarna själva) är ganska blekt och det saknas klockrena figurer på båda sidor av konflikten, vilket känns lite trist då serien tidigare excellerat på just detta område.

Utöver detta kan det faktiskt bli aningen trist att spela ensam också. AI:n gör för det mesta ett bra jobb men det finns helt klart stunder då den lämnar en del att önska.

Dessa invändningar till trots är Wolfenstein: Youngblood ett trevligt sidospår som bjuder på seriens numera klassiskt svarta humor, tonvis av action och två charmiga huvudkaraktärer. I väntan på det tredje äventyret med B.J i huvudrollen har jag inga problem med att hänga med hans tvillingdöttrar istället.

Största +
Jess och Soph
Den mer öppna spelvärlden
Flera nya vapen och fiender

Största –
AI:n har vissa brister.
Stundtals orättvist bestraffande för ensamma spelare

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *